Del tre av julkalendern; Tomtemor får äntligen prata ut!

Efter det första mötet hos Dr. Eriksson var både Tomtemor och Tomtefar lite nedslagna. När de kom ut från sessionen och skulle hämta renarna i parkeringshuset sprang alla renarna lösa och någon hade lämnat en lapp på släden som löd: ”ÅK KOLLEKTIVT!”

I släden hem satt båda tysta, medvetna om att deras problem var större än de först trott. Först att bryta tystnaden var Tomtefar:
”Tomtemor, jag kommer inte kunna genomföra julen i år.”
”Vad menar du?”
”Jag känner att jag inte klarar av det här jobbet längre. Jag har fått nog.”
”Men herregud! Det är en dag om året! Ta dig samman! Du ska ju vara en glädjespridare. Du måste förstå hur lyckligt lottad du är!”
”Det finns inte någon glädje inom mig längre.”

Det fanns inget annat att göra än att så tidigt som dagen efter åka på en ny terapisession hos Dr. Eriksson.
    Den här gången har de med sig utfällbara campingstolar så att de kan få sitta. De slår sig ned framför Dr. Eriksson mahognyskrivbord och väntar hjälplöst på hjälp.
”Jahaja, så ni är redan tillbaka…”
Tomtemor sparar inte på krutet och tar genast sats:
”JA! HAN har fått för sig att han inte kan vara Jultomten längre!”
Tomtefar tittar skamset ner i golvet.
”VAD ska världen göra utan jultomten? Är det inte typiskt män att bara skita i sina plikter?”
Dr. Eriksson antecknar i journalen. Tomtefar snyter sig i skägget och försöker dölja tårarna med att oja sig:
”Oj oj oj, jag är så förkyld.”
Tomtemor tänder till.
”Du ser Dr. Eriksson! ALLTID detta gnäll! Jag hade aldrig klagat om jag hade hans jobb och bara arbetade en dag om året!”
Dr. Eriksson försöker lugna ner Tomtemor med ett lugnt och sansat:
”Nu ska vi inte anklaga varandra. Ni är ju här för att lösa era problem, för att ni faktiskt tycker om varandra. Tycker ni inte om varandra?”
Tomtefar sneglar på Tomtemor, som sneglar tillbaka. Han tittar fram genom skägget och säger:
”Jo”
När Dr. Eriksson inte ser räcker Tomtefar ut tungan till Tomtemor.
”Såg Dr. Eriksson? SÅG DU VAD HAN GJORDE!?”
Dr. Eriksson skakar på huvudet och frågar:
”Nä, men på tal om det. Vad har Tomtefar egentligen gjort dig Tomtemor? Eller snarare: vad gör han inte?”
Tomtemor tar en konstpaus. Rättar till förklädet och förbereder sig på det som hon så länge velat få sagt.
”Ja, jo… Han har inte gjort mig sällskap i sängen på över hundra år…”

Dr. Eriksson ser mycket besvärad ut, precis som Tomtefar. Tomtefar har nästintill rullat ihop sig som en liten lussekatt på den utfällbara campingstolen. Dr. Eriksson kollar på klockan och ser sin räddning:

”Jaha.. ja. Nä, men nu var tiden ute för idag. Ni kan ju komma tillbaka snart.”