Jag hatar somriga fjäll på vintern i Haiti som
ropar melon och svulstiga melodier mot stjärnorna
och alltid och aldrig.
men också igenom mig under huden, skulle aldrig
en öken ha rest hela vägen runt Jupiter.
Sailor, jag har ofta tänkt på denna natt som
en liten sång.
En morgon ska vi ändra allt på fötterna, stående med
skugga och mangoglass i bägare.
Tror du på tid?
Nej. En gång somnade min gamla vän om
jag vill ska borde kan måste tvingas blir magiskt.
en måne ska också en visa bli spelad som visar
mig hur en tomtenisse ska somna.
En enslig uggla blir ensligare om älvornas
sten överlever den ihärdigaste av höstar.
Jag vill till Saturnus en dag och en gång var det kallt
under naglarna, jag kanske blir till en iskristall. Kanske till
sand. Eller till glassten. Porslin? Ja! Porslin. Javisst. Så
gick vi hela och halva mot ljusskenet. Ut. Och. Bort.
Enordsdikt av Linda och Camilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar